Varför blev det såhär nudå?  Nu är hela kvällen förstörd.

Kan inte sova.

Har varit hög på både socker och koffein efter besöket hos mor, så det har ju gjort sitt till ikväll. Så jag har nu suttit uppe sent och löst korsord och slötittat på Criminal minds och CSI, men beslutade sen för att gå och lägga mig.

Men nånting kändes fel och konstigt när jag kom in i sovrummet.

Allt var så tyst.

Och då kom jag på vad som fattades...Pojken.

När han sover snarkar han vanligtvis som tre fullvuxna skogshuggare, så han hörs nämligen. En hel del.

 När Älskade ljudar måttligt så kan jag bli jätteirriterad och inte kunna somna. Men när gossen låter så är det bara rogivande, utom då förståss när han ligger klossmot örat, då kan det störa bara liiite.

Men annars så....det är väl för att man kan slappna av för att man hör ju att han andas, att han fortfarande lever.

Jag vet, han är ju tre år och PSD ska ju definitivt inte utgöra nån risk, men ändå oroar man ju sig. Ens största skräck är ju att något skulle hända honom.

Nå, och nu  kan jag inte sova.

Tänker på imorn, då är det bara jag och tösen, och det har det inte varit sen ett tag innan jul.

Känns så tomt.

Ingen som väcker en på morgonen, ingen att äta frukost med, ingen att prata med, ingen att härja och bråka med.

Bara jag och hon.

Och så kommer det vara i två veckor till.

TVÅ VECKOR?!!

Hur ska jag klara det.

Vad har jag gett mig in på? Jag vet att det nog blir bäst för pojken såhär, mindre hattigt och så. Men jag saknar han så mycket redan hur ska jag klara det i två veckor till?

Har så dåligt samvete just nu över hur mycket jag kan gnälla när han är här, att det är så jobbigt med all trots, men att sakna han är värre.

Så mycket värre.

Sista dagarna har jag varit så slutkörd och verkligen kännt att jag behöver få lite lugn och ro. Men jag vill inte. Spelar ingen roll att det är jobbigt ibland, bara han är här, med mig.

Vill inte ha det såhär.

Nu har jag just lagt pojken, om han inte ligger kvar och somnar så kommer jag bryta ihop känns det som.

Det har verkligen inte varit en underbar dag, ikväll har han varit precis överallt och bråkat.

Nu är jag så trött och slut.

Gossen skulle på sin treårskontroll idag men det missade jag helt, typiskt...

Morgonen hade börjat lugnt och jag förklarade för pojken att han skulle vara snäll och klä på sig och inte bråka som igår. För gör han så får han inte se nån film alls idag. Och det verkade han förstå.

Men såklart blev det samma som igår om inte ännu värre, och mitt i allt, när Lillan skriker och han bråkar,skriker, härjar så ringer telefon. Ja det var ju från bvc och hon undrade vart jag var.

Ja det var pojkens tid det, jag som trodde att det bara var lillan som skulle dit idag. Ja så då fick vi boka om då.

Bad om en tid på eftermiddagen nästa gång, för jag hinner aldrig det här, jag orkar inte. Men nej det gick ju givetvis inte. Jaha...*suck*

Och sen stressa ut, först med hunden, men jag insåg att jag inte skulle hinna, så hon fick bara göra sina behov och sen fick jag springa upp med hon. Sen iväg på bvc, han bara precis dit i tid.

Nu när vi börjat med ersättningen så växer hon lite bättre, men hon verkar vara en sån som växer sakta. Men nu väger hon lika mycket som när pojken föddes, och hon är en och en halv månad!!

Känns lite konstigt, haha...

Nåja, Jag vet inte vad jag ska göra när det blir så här. Jag var helt gråtfärdig när jag gick hem från bvc, vissa dagar är så hemska.

Jag har provat allt, muta han med godis, hota att ta bort hans leksaker, klä på han mot hans vilja, och tidigare har det varit si och så med det där. När det har varit som värst har jag bara hotat med att jag klär på han iallafall om han inte gör det själv och det har funkat.

Men nu går inte ens det.

 Nu skrattar han bara när jag gör det och det har blivit som en slags lek för honomn. Det gör ju det hela ännu jobbigare, när man är så arg så  man kokar och ändå försöker behålla lugnet så skrattar han dessutom.

Jag vet att det inte är så men det känns som ett hån. Han är alldeles för lite för det, han tycker ju bara att det är kul.

Men det är inte kul för mig.

När vi kom hem har då suttit på soffan och varit "som vanligt" tack och lov. Och då är han verkligen så mysig, han pratar med en och berättar saker och det är så härligt, varför måste trotsåldern finnas, varför?

Imorn ska jag bm för återbesök efter förlossningen, men nu vill jag inte ha det här bråket nå mer, så Älskade får komma hem från jobbet då. Det är ändå sista dagen jag har pojken innan han far till sin pappa och då vill jag inte ha bråk.

Dagen började ju bra iaf, jag låg och drog mig till tio medans pojken härjade runt ganska lugnt intill mig.

 Vi klev upp och åt frukost, så ringde telefon- det var syrran. Pojken satte sig på pottan helt själv och gjorde "sitt", duktigt!

Och det har han faktiskt skött bra nästan hela veckan förutom något enstaka tillfälle. Så det har jag inte haft nått att klaga på....

Nå när jag då satt i telefon kände väl  han att han fick för lite uppmärksamhet så då var "det" igång.

Han sparkades när jag skulle ta på han sockarna, ålade iväg när jag skulle ta på han byxorna, gömde sig under sängen när vi sku ta på ytterkläderna. Och sen gallskrek han medans han tog på sig overallen och väntade medans jag klädde på mig och Lillan som förövrigt oxå ljudade rätt friskt.

Sen vägrade han gå ut genom dörren, låg på golvet och skrek.

Skrek när vi sku ner för trappen och ut genom dörren.

Skrek när vi började gå, lugnande ner sig dock efter ett tag. Men när vi nästan var hemma och sku korsa vägen och jag tog han i handen så lossnade hans vante och då var det igång igen.

Skrek resten av den korta biten hem, upp för trappen, in genom dörren, av med overallen. Ja han gallskrek hela tiden.

Underbart, det är sååå UNDERBART med barn...

Om jag vore rik så skulle jag anställa en nanny enbart för påklädningstillfällena och för att montera tillbaka tutten som ramlar ur lillans mun hela tiden.

Så inge mer Shrek idag alltså. Men han får se en annan film, skulle jag ta bort filmerna helt skulle jag få ett helvete, ingen tyst sekund alls.

Så nu sitter han och ser Madagaskar istället, och är så där lugn och skön.

Dock är ju då lillan sitt gamla(gamla, hihi, låter heldumt) vanliga jag.

Hängde upp en mobil ovanför sängen just för att se om hon kunde ligga åtminstonde en stund och se på den, men nej det gillade hon inte.

Om jag tänker efter var pojken inte heller särskilt brydd om sånt heller.

Så var det vardag igen...

Vad ska vi annars hitta på idag? Om man sku dra fram målargrejerna så får pojken göra färdigt sitt konstverk kanske? Annars vet jag inte vad vi ska hitta på...

...nej...jo, trött, utmattad...

...jag har är underliga...

X:et ringde igår för att berätta en del.

Dels att han skulle flytta, men även att han har förlovat sig och ska troligtvis gifta sig till sommaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka och känna om det, jag grattade ju givetvis, och delar av mig är ju glad, men andra delar... Ja gör mig besviken.

Inte besviken på att han gått vidare, Nej tack och lov för det.

Han var ju som lite jobbig sådär i början när jag och Älskade just hade börjat träffas...

Nej det gör mig besviken, för att jag hade gått och hoppats i många år på att vi skulle knyta banden på riktigt, men han vägrade. Men nu har dom inte ens varit tillsammans i ett år så ska dom göra det.

Jag är helt på det klara att han kanske är mer kär i henne än vad han var i mig, men det är ändå lite andra misstankar som ligger och gror inom mig. Det är så mycket som har hänt på så kort tid som inte riktigt stämmer, men aja ska inte gå in på för mycket detaljer. Vill ju inte sprida en massa rykten som kanske inte är sanna.

Det jag menar är, att jag har varit lojal och "väntat" på honom så länge, offrat så mycket för honom, som ändå aldrig blev något. Ja, vi fick ju pojken, men det var inte så jag menade.

Mer att vi fick aldrig det DÄR, det som andra har. För att han inte ville.

Ja vad skulle jag nu säga?

Jo, att så många år känns så meningslösa, det var så mycket som var på hans villkor. Mitt liv hade kunnat se så annorlunda ut, om han bara hade sagt på en gång som det var, att han inte såg nån framtid för oss. Då hade vi kunnat gå vidare redan för många år sedan, men nu gjorde han ju inte det.

Det är inte så att jag är bitter och fortfarande hoppas på något, nej jag är glad att det tog slut nångång.

Men känslan av att ha kastat bort mitt liv på något, någon som ändå inte ville ha mig, finns där.

Mycket i livet kan göra ont, men det är nog inget som gör så ont än att få reda på att den man älskar mest inte älskar en tillbaka, och så var det, då.

Nu är det ju inte så längre jag har ju gått vidare, men det kan ändå göra ont fortfarande, känslan av att bli sviken.

Jag gav allt av mig till honom, men han gav mig inte så mycket som att ens säga som det var.

Nu lever jag med Gustav och har det så mycket bättre, jag mår så mycket bättre, men rädslan över att bli lurad har sattit sig där. Jag är skiträdd att han nåndag bara ska komma och säga "Nej jag älskar inte dig, det har jag inte gjort på många år."

Att jag ska kasta bort ytterliggare tid och energi från mitt liv på ingenting.

Visst det handlar om att kunna lita på varandra, men hur ska man kunna göra det? Jag kan inte veta vad han tänker och känner egentligen, han kan ju säga en sak, men mena en annan. Det vet man ju inte.

 Så känner jag ibland, motvilligt men känslorna kan man tyvärr inte styra över.

Fy fan vad jag hatar det här, förbannade jävla trotsålder. Vissa dagar som den här t.ex då har jag bara lust att lämna allt. Jag orkar fan inte med det här. Det är tjafs om varenda liten grej ibland, varenda sekund är tjafs, gnäll,tjat och skrik. Jag blir vansinnig.

Vanligtvis kan jag släppa allt och bli glad och uppmuntrande och ge han beröm när han slutat bråka, men när det är såna dar som idag, då kan jag inte vara glad. Jag bara orkar inte. Det är för mycket. Han kör slut på mig så jag vet inte vad jag ska göra, jag bara tappar det, totalt.

Jag och Gustav pratade igår om hur jobbigt det kan vara och vi kom väl överens om att jag ska bara försöka ta det lugnt. inte bli så arg, så jag gjorde ju det i morse, men då spårade ut värre än nånsin.

Varför är det såhär? Varför är trotsåldern så hemsk?

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete över hur arg jag blir.

Jag klandrar mig själv, jag är världens sämsta mamma.

Hur får man stopp på det här?

Jag älskar ju honom så mycket, han är ju mitt allt, men samtidigt så finns det ingen som kan göra mig så arg.