Då har man just skämt ut sig för livet, lika bra att låsa in sig och inte gå ut för resten av livet då.

Var ju fika på Stigs idag, och några nya mammor var där.

Jätte trevligt...lr ja det hade kunnat vara jättetrevligt om det inte var för monstret.

Han var verkligen i sitt esse, gnällde, tjatade, avbröt mig oavbrutet och såklart, gjorde allt för att jävlas.

Och vad gör man när ungen oavbrutet försöker peta en i ögonen fast man säger åt honom att sluta och han bara skrattar och fortsätter?

VAD GÖR MAN?!

Jag provade prata med han, höll bort händerna, lyfte bort han men inget hjälpte.

Av ren reaktion slår man ju bort handen hanses, jag vill inte bli blind för resten av livet bara för att han är tjurig.

Och jag riktigt kände hur deras blickar brände, och jag vet ju vad jag själv tänkte om andras ungar innan min kom i trotsåldern.

Man tror ju då inte att ens egen ängel skulle bli sådär, det skulle man minsann se till.

Jojo, se hur det gick.

Ja så nu kan jag ju inte gå dit mer, lika bra sitta inne. Inte umgås med nån.

Jag är så trött på den här jävla trotsen, jag kan inte göra nånting. Ärligt talat jag bryter ihop. Jag orkar inte.

Jag kan inte ens hålla humöret uppe bland folk, jag bara suckar, gnäller och tappar humöret.

Jag brukar inte vara så bland folk, jag brukar alltid kunna vara glad, inte vara så pessimistisk och absolut inte gnälla för folk jag inte känner.

Men nu orkar jag inte längre.

Nu är nervsammanbrottet nära för fyfan vilken dag jag haft.

Det har varit trots hela jäkla morgonen igenom, och jag känner bara att jag orkar inte mer. Jag orkar inte skrika mer. Det känns som att det är det enda jag gör.

Han driver mig till vansinne ibland med allt tjafs.

Och jag orkar inte.

Varför kan det inte bara vara lugnt och skönt?

Att man bara kan få äta frukost i lugn och ro utan bråk, att man kan få gå ut med hunden utan att det ska ta fyrtiofem minuter innan man fått på han kläderna. Att han kan städa sina leksaker och sluta pillra uti allt annat.

Varför kan det inte vara så?

Varför ska det vara bråk från morgon till kväll??

 Det tar ju aldrig slut, det går bara runt runt runt.

Jag känner mig som världens sämsta mamma när det är så här. Jag försöker verkligen ta det lugnt och ha tålamod, men det känns som att han vill att jag ska tappa fattningen, som att han vill att jag ska skrika.

Jag vet att det inte är så, men det känns så.

Han förstår säkert inte själv varför han bråkar, för han bråkar ju även när han vill saker. Och han är ingen elak unge, men han driver mig verkligen till vansinne.

På BVC säger de att om man behöver prata med någon under treårstrotsen så finns det personal för det. Men prata? Vaddå prata?!

Spelar väl ingen roll hur mycket man pratar om det, när man kommer hem och det är samma visa igen.

Jag vill att det ska gå över!

Kan ingen göra så att det bara går över?!!

Jag har inte tid att parera hans trots hela tiden, annat måste ju göras oxå. Jag kan ju inte precis låta disken och tvätten vara i två veckor. Hunden måste ju rastas och jag måste ta hand om Lillan oxå.

Men all uppmärksamhet går åt till honom.

Alla vi andras liv går i stiltje när han kommer hit.

Hunden får inte i närheten av sina behov tillfredställda, och vi andra bara just existerar. Man orkar ju inget mer.

Man orkar ju inte ens försöka, för imorgon är en ny dag och då är det samma sak igen.

Det blir en sån omställning när han kommer hit. De två veckorna han är hos sin far är fyllda av tomhet och saknad. En del av mig är ju borta då. Jag kan göra nästan vad jag vill och jag har för mycket tid känns det som.

Sen kommer han hit, hem. Och det är full race, mina dagar fylls med mening.

Men samtidigt fylls dom med bråk. Helt plötsligt känner jag mig så låst. Inte för att jag har barnen utan för att jag har en trotsig treåring med mig.

Det är inte pojken som är jobbig, det är TROTSEN.

Mycket som jag vill göra skiter jag i, för jag vet att det blir bara bråk. Jag orkar inte ens försöka ibland.

Alla mina hobbies får stå åt sidan när han kommer.

Jag kan inte handarbeta, jag får inte tid att läsa. Och framförallt, mitt absolut största intresse kommer absolut sist. Hunden.

Hundar är mitt liv, det jag är absolut mest intresserad av.

Men det finns ingen tid för det.

Jag har ingen tid att aktivera henne, leka med henne och sköta om henne som jag borde.

Vi bara är.

Det känns som att allt jag gör är klagar på pojken, men det är inte pojken. Det är trotsen.

Jag har en underbar pojke.

Han är jättesnäll och lyssnar i vanliga fall. Han är förståndig och snäll och han försöker vara duktig. Han vill visa att han kan. Han säger ofta och mycket att han tycker om en . Han är mysig och kramas mycket. Varje morgon klättrar han över från sin säng och kryper in under mitt täcke och trängs på min kudde. Han är verkligen underbar. Men varför kan det inte vara så jämt?

Varför måste det vara så mycket bråk så att det överskuggar allt det bra?

Vem är den dumma jäveln som kommit på treårstrotsen?

Nja...kanske inte riktigt då, men nästan.

Ibland känns det bara som att allt kryper mig inpå skinnet, Lillan skriker, pojken gnäller och hänger på mig. Jag får inte ens gå på toaletten själv för då skriker han och hänger på handtaget. När man väl är på toaletten så kan man inte gå rakt, nej för man måste huka sig för all tvätt som hänger tvärs över. Och när man då har turen och vara färdig så står alltid pojken och håller för dörren när man ska ut (Han är ju inte osjälvständig och klarar sig bra ensammen, men han verkar ju gilla tänja på gränserna just när jag redan är arg. Det är då han hittar på en massa hyss, vilket verkligen inte är läge).

I hallen är det alltid så mycket väskor och skit, skor och jackor precis överallt så man kan inte gå utan att man måste korsa allt och kliva över. Bara det gör ju att man får klaustrofobi.

Inga kläder har man heller, ett par snygga jeans visserligen, men just idag fick man platt röv i dom. Dessutom pressas allt fläsk över linningen så det blir som en stor jävla bilring. Och gördeln är ju såklart i tvätten så den kan man ju inte använda just när man behöver den som mest.

Då blir man sur över det då, för att man känner sig så jävla fet.

Just idag när man vill känna sig fin, när man ska och tatuera sig, istället känner man sig fulare än nånsin.

Inga trosor har jag heller så jag måste ha samma par två dar i rad (fattar inte, jag har ju köpt nya?).

Sockar hittar jag inte heller, som att man inte kände sig nog ofräsch i gårdagsgamla trosor. Använder ju aldrig några strumpor så jag fattar inte hur de bara kan försvinna. Men nej just idag går allt fel, det är som att alla är ute efter att jävlas med mig.

Och ja jag gnäller, jag gnäller på allt just nu och det har jag fan rätt till.

För jag har sån pms nu så det är inte sant, skulle nästintill kunna mörda nån(Lr iaf skrika jävligt mycket ut i luften).

Har varit på stan nu och shoppat lite inför ikväll, lite smink och en kofta, så snart ska jag börja göra mig schnugg. Och sen blir det att börja knalla hela långa vägen till Anderstorp.

Givetvis missade vi inte sushin, jäsikens vad gott det var!

Men framförallt nyttigt;-)

Trodde ni med, att det skulle räcka med att jag fick tömma tvättmedelsfacket igår och få svåra trauman av det?

Nejnej hörrönini då vet ni inte mycket.

Ett äckel kommer sällan ensam.

Slängde mig in i duschen en stund efter brun-äckel-svart incidenten, och det var H.Ä.R.L.I.G.T

Men så öppnade jag dörren till duschkabinen och skulle just till att kliva ut.

Så är det fasiken 2-3 cm vatten över hela golvet. Ingenting har runnit ner i golvbrunnen utan allt har runnnit ut över badrumsgolvet.

Så då fick jag stå och skura en halvtimme för att få bort allt, inte ett trevligt avslut på en het dusch direkt.

Så med andra ord- golvbrunnen behöver tömmas/rengöras, och det tänker jag INTE göra!

Nä det har varit nog äckel för den här veckan. Och räcker inte det argumentet så är det inte min lägenhet(tänker jag iaf köra med om Han säger nå annat, typ att det är mitt hår som stockat igen).

Hua, tömde (faktiskt!) golvbrunnen själv i min lägenhet, och dra åt äckelland så vidrigt det var.*hulkar*

Uuh, Be a man Gustav, be a man and do your manstuff!

Kort promenad var det ja...Solen började dock titta fram lite medans jag var ute. Men jag ides ändå inte gå, blir så lat när det bara är Lillan och jag. Så jag kommer på alla ursäkter för att slippa gå långt.

Hunden drar för mycket när jag inte har selen, tog bara en hundbajspåse med mig, det är oplogat, jag tog inga vantar, det låter för illa med all trafik, solen lyser i ögonen...

Ja, jag kan komma på precis vilka ursäkter som helst.

Som att jag egentligen behöver övertala mig själv, vill jag inte så måste jag inte.

Men det är klart, vill jag fortsätta se ut som jag gör? Nej.

ARRRGH! Varför är jag så lat för?

Nåja nästa vecka är ju Friskis&Svettis igång igen som vanligt, får bara försöka göra lite övningar hemma med, men jag har ju ingen självdisciplin alls så det går ju sisådär.

Så störigt, varför skulle de ha uppehåll nu för? Just när man börjat komma igång och märker att det ger något så är det uppehåll, man hinner ju få tillbaka allt fläsk man gjort sig av med. Arg blir jag!

Det är en sån tråkig dag idag så jag tänkte dra på stan en sväng, mest för att fördriva tiden. Men när jag då sku ut med hunden upptäckte jag ju att vagnen är i bilen. Men åååååååh! Orka gå på stan med selen.

Men hunden måste ju ut iaf, men det fick bli en kortsväng. Jag blir så irriterad på den där jävla skitselen, vad är det för puckot som designat den?! Den är då inte gjord för kvinnor med smal midja och breda höfter, för den glider bara upp, hur jag än gör så glider den bara upp.

Det är två remmar som man ska dra åt, första paret ska du dra åt över höfterna, och andra paret remmar i midjan så att selen sitter fast på kroppen så att säga. Men det nedre paret glider ju upp från höfterna ju mer jag drar åt. Jävla skitsele.

Så jävla störigt obekvämt att ha på sig den.

Hatar selar och hatar bärsjalar.

Man ska ha vagn, då kan man böja sig ner hur mycket man vill, man kan öppna och stänga jackan, kommer åt fickorna, man kan dessutom ha vilka kläder man vill.

Mysigt my ass med att bära. Vagn DET är mysigt. Då kan man bädda ner den lilla hur bra som helst, och själv behöver man inte känna sig så instängd och låst på nå vis.

Har varit på bvc just, där mätte vi och vägde Lillan först. Och hon växer verkligen inte fort direkt, nu är hon uppe i 4700 g och 61 cm. Hon fick sina två vaccinationssprutor och det var ju verkligen inte populärt. Sen fick jag fylla i ett formulär om hur det känns efter förlossningen. Dom har visst börjat med det nu för att följa upp om man känner sig lite deppig, har ju blivit allt vanligare med förlossningsdepression nu tydligen. Jag fick bara nio poäng(japp dom poängdömer en!), alltså jag föll under Lycklig-kategorin lr nått. Kanske man inte sku hålla med om direkt, är ju inte direkt lätt alla gånger att vara tvåbarnsmamma, antingen så känner man sig totalt sönderstressad, lr så känner man sig så meningslös när man bara går hemma på dagarna. Mammaledighet är verkligen ingen hit alla gånger...

Sen var det pojkens tur, hon kollade lite öronen på han och det var en liten rodnad så det var en begynnande öroninflammation, vi skulle ge näsdroppar så ska det förhoppningsvis inte bli värre. Han var jätteduktig när hon skulle kolla i öronen och droppa i näsan, så han fick sig BÅDE en groda och en sköldpadda:-D

Sen frågade hon hur det gick i övrigt, "Jo jag tror trotsåldern börjar släppa nu" sa jag, vilket jag inte skulle ha sagt. Hann bara komma hem och gå ut med hunden och när han skulle ur vagnen och ner mot vagnsförrådet så var det igång då.

Kom en tant och erbjöd sig att passa honom medans jag skulle in till skomakaren(!), jag skulle ju varit trevlig och sagt tack för hjälpen kom jag på direkt efteråt, men det bara vart inte. *skäms lite*

Hon tyckte säkert att jag var en otacksam jävla ungdom, vem vet?

Men vid dom tillfällena är jag som oftast irriterad, för han tjurar och vill inte och jag vet att det bara är gorm och skrik sen för att komma in i lägenheten. Så det är svårt att vara trevlig då.

Det är jobbigt för både han och mig, att gå i alla trapporna med kortbenen är ju inte så lätt, så det är klart han blir gnällig då. Men det är jobbigt att höra, och man skäms ju, för grannarna blir ju irriterad över att man alltid låter illa. Dessutom vet han om det, så när han är trotsig så skriker han ännu värre just i trapphuset, åh vad våra grannar ska älska oss:-S

Nåja så nu har jag lite lätt skavsår i öronen och min  hjärna är helt avdomnad av all tjurighet, han vill allt och ingenting på en och samma gång. 

Det blir ju lite värre när han är sjuklig förståss så det är bara att ha tålamod som gäller, men när han börjar härja med tv:n ja då tar det slut.

Platt-tevisar är ju inte direkt kända för att vara stadiga, och Älskade skulle inte bli på så glatt humör om den for i golvet direkt.

Så nu har han suttit och tjurat i soffan en stund men nu var det visst dags att bråka med hunden märker jag.

Lillan vill verkligen inte alls ligga i sängen hör jag, hon vaknade ju på en gång jag lyfte henne ur selen, så nu har jag två tjuriga ungar här.