Nu är nervsammanbrottet nära för fyfan vilken dag jag haft.

Det har varit trots hela jäkla morgonen igenom, och jag känner bara att jag orkar inte mer. Jag orkar inte skrika mer. Det känns som att det är det enda jag gör.

Han driver mig till vansinne ibland med allt tjafs.

Och jag orkar inte.

Varför kan det inte bara vara lugnt och skönt?

Att man bara kan få äta frukost i lugn och ro utan bråk, att man kan få gå ut med hunden utan att det ska ta fyrtiofem minuter innan man fått på han kläderna. Att han kan städa sina leksaker och sluta pillra uti allt annat.

Varför kan det inte vara så?

Varför ska det vara bråk från morgon till kväll??

 Det tar ju aldrig slut, det går bara runt runt runt.

Jag känner mig som världens sämsta mamma när det är så här. Jag försöker verkligen ta det lugnt och ha tålamod, men det känns som att han vill att jag ska tappa fattningen, som att han vill att jag ska skrika.

Jag vet att det inte är så, men det känns så.

Han förstår säkert inte själv varför han bråkar, för han bråkar ju även när han vill saker. Och han är ingen elak unge, men han driver mig verkligen till vansinne.

På BVC säger de att om man behöver prata med någon under treårstrotsen så finns det personal för det. Men prata? Vaddå prata?!

Spelar väl ingen roll hur mycket man pratar om det, när man kommer hem och det är samma visa igen.

Jag vill att det ska gå över!

Kan ingen göra så att det bara går över?!!

Jag har inte tid att parera hans trots hela tiden, annat måste ju göras oxå. Jag kan ju inte precis låta disken och tvätten vara i två veckor. Hunden måste ju rastas och jag måste ta hand om Lillan oxå.

Men all uppmärksamhet går åt till honom.

Alla vi andras liv går i stiltje när han kommer hit.

Hunden får inte i närheten av sina behov tillfredställda, och vi andra bara just existerar. Man orkar ju inget mer.

Man orkar ju inte ens försöka, för imorgon är en ny dag och då är det samma sak igen.

Det blir en sån omställning när han kommer hit. De två veckorna han är hos sin far är fyllda av tomhet och saknad. En del av mig är ju borta då. Jag kan göra nästan vad jag vill och jag har för mycket tid känns det som.

Sen kommer han hit, hem. Och det är full race, mina dagar fylls med mening.

Men samtidigt fylls dom med bråk. Helt plötsligt känner jag mig så låst. Inte för att jag har barnen utan för att jag har en trotsig treåring med mig.

Det är inte pojken som är jobbig, det är TROTSEN.

Mycket som jag vill göra skiter jag i, för jag vet att det blir bara bråk. Jag orkar inte ens försöka ibland.

Alla mina hobbies får stå åt sidan när han kommer.

Jag kan inte handarbeta, jag får inte tid att läsa. Och framförallt, mitt absolut största intresse kommer absolut sist. Hunden.

Hundar är mitt liv, det jag är absolut mest intresserad av.

Men det finns ingen tid för det.

Jag har ingen tid att aktivera henne, leka med henne och sköta om henne som jag borde.

Vi bara är.

Det känns som att allt jag gör är klagar på pojken, men det är inte pojken. Det är trotsen.

Jag har en underbar pojke.

Han är jättesnäll och lyssnar i vanliga fall. Han är förståndig och snäll och han försöker vara duktig. Han vill visa att han kan. Han säger ofta och mycket att han tycker om en . Han är mysig och kramas mycket. Varje morgon klättrar han över från sin säng och kryper in under mitt täcke och trängs på min kudde. Han är verkligen underbar. Men varför kan det inte vara så jämt?

Varför måste det vara så mycket bråk så att det överskuggar allt det bra?

Vem är den dumma jäveln som kommit på treårstrotsen?

 

Carro

8 april 2009 17:45

ja förstår precis hur du menar, det måste va asjobbigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har nu skapat en ny blogg, då jag inte riktigt är nöjd med denna.   Så kom nu ihåg att ändra under favoriter och på blogglovin innan jag tar bort denna, ni får bara några dagar på er!   http://denjagblev.blogg.se/?tmp=16174202 ...

Morsan ringde sent igårkväll och frågade om det gick bra att det kom på besök idag och visst gjorde de det! Så det kom hit på förmiddagen nångång, vi drack kaffe och surrade. Sen gick vi en kortis med hunden, och sen snabbt ner på stan att käka, sush...

Kanske inte riktigt men nästan. Bjöd hit Ingela med sina barn på middag idag och tänkte göra GI-pizza. Pizza tycker väl alla barn om? Och joodå visst gjorde de väl de.   Så jag letade fram recept, om började sen, ja eller sent kanske man också kan ut...

Har försökt städa nu lite grand, med betoning på försökt. För det blir inget vidare bra resultat när man har en treåring som fördärvar allt man just gjort, som gnäller och tjatar om vartannat och sen blir sur och härjar för att han inte får som han v...

Jag har varit på stan just med Anna, jag skulle vela säga att det var trevligt men...det var det ju inte. ...Alltid trevligt och träffa Anna, så det var ju inte det.   Men jag kom på varför jag inte varit på stan på flera veckar när jag väl var där. ...