Men varför har de börjat sända LOST så jäkla sent?! Men hinner ju bli så trött och halvt om halvt somna. Less man blir...

Mitt favorit program och nu somnar man mitt i varje avsnitt. Kul. Skitkul.

 Fast när jag tänker efter så har det blivit som nån dålig såpa. Nu finns det ju absolut ingeting realistiskt längre, och det har ju bara blivit blaj av alltihopa nu.

Happ.

Då har man väl ingetfavoritprogram längre.*Suckar uppgivet*

Nu har man just syndat, gjort spagetti med pesto, oliver och paprika. Och mer syndande ska det bli! Kolaglass med en gnutta kanel står på tur!

Det är riktigt illa...

..Särskilt med tanke på att jag inte simmade alls idag:-S

Jag och pojken var och badade, men när vi var klara bara ides jag inte, var på så dåligt humör. Pojken skötte sig exemplariskt och var så duktig hela tiden så det var inte det.

 Men det var där två så extremt egennyttiga ungar, och det må ju då vara. Barn kan ju vara så men nog fan är det ens skyldighet som förälder att säga åt dem!

Ja pojken lekte ju där i bassängen och jorvade på med olika leksaker, leksakerna som låg där utan några barn som lekte med dom och inga barn som ens var i närheten av dem. Men då kom det där två ungarna flygandes och skulle ha leksakerna. Jag kan ju inte göra så mycket åt att de barnen "vaktade" sakerna, men jävlar i mig när de kommer och ska rycka det ur handen på min pojk då tar det hus i helvete.

Vaffan?!!

Som sagt, de är barn och barn gör ju så ibland, men man kan ju som förälder inte bara titta bort!!!

Jag försökte lugnt och pedagogiskt(ja, jag kan faktiskt) förklara att man tar inte ur handen, man frågar om man kan byta leksak. Att leksakerna är allas och man måste dela, ja ni vet det där vanliga pratet som man får köra med barn...

 Men fan vad det irriterar mig när föräldrarna inte bryr sig, i det här fallet pappan. Jag blir så arg.

Så efter det tordes ju inte pojkenmin röra några leksaker, han tittade på flytmojängerna och sen barnen och man riktigt såg hur han tänkte "nä, bäst att inte röra för då blir det bråk". Fan vad det skar i hjärtat.

 Nå han hade roligt ändå, och tack och lov gick pappan och barnen iväg så att pojken fick leka med leksakernaifred tillslut.

 Sen duschade vi och bastade lite och det var så skönt.

Nu hoppas jag han sover gott!

Imorgon kommer Michelle och hälsar på och han längtar:-)

Och Lillan har blivit stoooor, 5800 nånting!

Stora kickan:-)

Och jag kan ju meddela att det gick inte alls bra att komma sig iväg, satte igång mat så att vi skulle hinna äta i god tid. Men pojken vägrade äta och bråkade om det mesta annat, så när det var dags för påklädning hade jag inget tålamod kvar...alls.

Helt slut var det.

Givetvis klädde han inte på sig utan bråkade bara med hunden så jag fick ryta till ordentligt innan det hände nått.

Grannarna måste då verkligen tro att jag är sinnesjuk som jag låter.

Men tillslut kom vi iväg och när man väl kommit sig ut och börjat gå så blir det genast lättare, då har man ju som fått gjort bort det jobbiga och humöret lättar på en gång. Man kan slappna av.

Jag är ju inte den som är långsint och går omkring och surar jämt, jag kan låta jävligt illa men är faktiskt rätt glad större delen av tiden.

Tyvärr låter det ju som sagt som att jag är sur jämt, så illa som jag låter, men det är som bara bråk och tjafs hela tiden känns det som ibland.

Varenda liten grej ska det tjafsas om.

Och fast han vill ut t. ex så bråkar han och vägrar klä på sig och det är så tröttsamt.

Visst, man får väl vara glad att man inte behöver klä på han med våld...längre. Men det är ändå jobbigt när han drar ut på tiden helahela tiden, jag blir ju bara ännu mer arg och stressad då.

Jag vill inte vara den där sura och tjatiga morsan jämt, men det är som att det är det enda man är. Jag försöker ju göra roliga saker för och med han, men det blir ju inte roligt när det bara är tjafs. Det är som att saker  inte bara kan vara lättsamma och roliga.

När ska trotsåldern gå över? Hur länge kan den vara egentligen?

Jaja, jag SKA sluta gnälla nu, han är en mycket snäll och fin pojk som jag är sååå stolt över.

Men det ÄR jobbigt ibland och man måste få säga det, lätta sitt hjärta lite. Ventilera. Släppa ut.
Man älskar inte sina barn mindre för att man vågar erkänna att dom kan vara riktigt pinjobbiga en del stunder.

Ikväll ska vi fara på Edda och bada och jag ska simma några längder, Anna och Michelle skulle komma med men det vart en lite miss i planeringen där, så det blev inte av, synd. Pojken har pratat så mycket om Michelle, men de får ses en annan dag istället.

Jag och pojken har då letat fram hans badbyxor och lagt fram dem, så ska vi packa väskan sen.

   Men först ska vi knalla ner på bvc, och som vanligt höll jag på att glömma tiden. Men jag kom på det när vi var ute på prommenad med hunden.

   Känns ibland som att det är för mycket tider och passa fast det inte är det. Måste bero på att jag inte håller rätt på tiderna utan kommer på det i sista sekund och hinner då inte vara förberedd på det.

Egentligen är det ju inte hela världen, men jag blir alltid så stressad när jag ska nånstans med båda barnen. Även fast det finns gott om tid så hetsar jag upp mig och stressar. Då blir pojken totalt anti och det blir tjafs, det är ingen höjdare kan jag lova.

   Men vi får väl se hur det går, måste lära mig att ta det lugnt så går allt säkert bättre. Men det är lättare sagt än gjort det, när man bara känner att tiden rullar iväg och pojken trotsar är det rätt svårt att behålla lugnet.

Jag skulle verkligen behöva få ett extra kilo tålamod.

Någon som har lite till övers?

Älsklingen var så snäll och plockade lite påskris på väg hem från jobbet. Så när han kom hem satte vi genast igång att pynta jag och pojken, och så här fint blev det!