Det tar visst aldrig slut.

Inte nog med att jag bränner mig som fan när jag lagar maten och har en son som vägrar äta (fast han vill äta, fast han vill inte, fast han vill). Så när maten är klar och pojken har legat i sin säng i minst en halvtimme, så tar jag två tuggor av maten och pojken går på toa och ropar på mig i samma veva. Då har han spillt ut skurhinken (som jag använt att skura upp kaffet han spillt ut tidigare idag fast jag bett honom akta sig för det minst tre gånger) och inte hunnit sätta sig så han har pinkat på golvet. Givetvis hade han med sig båda nallarna på toa och BÅDA ramlade i pinket/skurvattnet.

Det var min lugna middagsstund det.

Efter det har han kommit upp tre gånger, nu är klockan halv nio och han sover inte ännu, han har varit vaken sen sex i morse och har inte sovit något på eftermiddagen. Han är trött och jag är trött.

...Då var tjafset igång igen då.

Vad ska man göra?

V.A.D  S.K.A  M.A.N  G.Ö.R.A?

Nu har Anna och Michelle kommit och farit.

Ungarna har verkligen tokbusat och haft roligt. Men jag tror pojken börjar bli trött lr nått, för mot slutet bråkade han bara. Hon brukar inte vara den som startar bråk med andra barn men nu var det nästan det enda det gjorde. Tjafsade om leksaker och allt möjligt

Jaja, det blir så ibland.

Trevligt att de kom ändå:-)

Matmuffisen vart riktigt jäkla goda, har ätit upp alla utom två, haha...Så det måste man verkligen göra om, fast med dubbel sats. Nu vart det ju så lite. Lägger upp en bild på dem sen så ni får bli läskade;-)

Nu har jag och gossen bakat matmuffins, jag ahr aldrig gjort såna förut så vi får se hur det blir när det är klart. De är i ugnen nu.

Hoppas dom blir goda!

Nu sitter vi mest och väntar på att det ska bli färdigt i ugnen men oxå på att Anna och Michelle ska komma:-)

Vi har tom hunnit plocka undan lite, hopps han gjorde bort all trots i morse så det inte blir nå mer idag. Han har faktiskt varit rätt lugn sen dess.

Nu är nervsammanbrottet nära för fyfan vilken dag jag haft.

Det har varit trots hela jäkla morgonen igenom, och jag känner bara att jag orkar inte mer. Jag orkar inte skrika mer. Det känns som att det är det enda jag gör.

Han driver mig till vansinne ibland med allt tjafs.

Och jag orkar inte.

Varför kan det inte bara vara lugnt och skönt?

Att man bara kan få äta frukost i lugn och ro utan bråk, att man kan få gå ut med hunden utan att det ska ta fyrtiofem minuter innan man fått på han kläderna. Att han kan städa sina leksaker och sluta pillra uti allt annat.

Varför kan det inte vara så?

Varför ska det vara bråk från morgon till kväll??

 Det tar ju aldrig slut, det går bara runt runt runt.

Jag känner mig som världens sämsta mamma när det är så här. Jag försöker verkligen ta det lugnt och ha tålamod, men det känns som att han vill att jag ska tappa fattningen, som att han vill att jag ska skrika.

Jag vet att det inte är så, men det känns så.

Han förstår säkert inte själv varför han bråkar, för han bråkar ju även när han vill saker. Och han är ingen elak unge, men han driver mig verkligen till vansinne.

På BVC säger de att om man behöver prata med någon under treårstrotsen så finns det personal för det. Men prata? Vaddå prata?!

Spelar väl ingen roll hur mycket man pratar om det, när man kommer hem och det är samma visa igen.

Jag vill att det ska gå över!

Kan ingen göra så att det bara går över?!!

Jag har inte tid att parera hans trots hela tiden, annat måste ju göras oxå. Jag kan ju inte precis låta disken och tvätten vara i två veckor. Hunden måste ju rastas och jag måste ta hand om Lillan oxå.

Men all uppmärksamhet går åt till honom.

Alla vi andras liv går i stiltje när han kommer hit.

Hunden får inte i närheten av sina behov tillfredställda, och vi andra bara just existerar. Man orkar ju inget mer.

Man orkar ju inte ens försöka, för imorgon är en ny dag och då är det samma sak igen.

Det blir en sån omställning när han kommer hit. De två veckorna han är hos sin far är fyllda av tomhet och saknad. En del av mig är ju borta då. Jag kan göra nästan vad jag vill och jag har för mycket tid känns det som.

Sen kommer han hit, hem. Och det är full race, mina dagar fylls med mening.

Men samtidigt fylls dom med bråk. Helt plötsligt känner jag mig så låst. Inte för att jag har barnen utan för att jag har en trotsig treåring med mig.

Det är inte pojken som är jobbig, det är TROTSEN.

Mycket som jag vill göra skiter jag i, för jag vet att det blir bara bråk. Jag orkar inte ens försöka ibland.

Alla mina hobbies får stå åt sidan när han kommer.

Jag kan inte handarbeta, jag får inte tid att läsa. Och framförallt, mitt absolut största intresse kommer absolut sist. Hunden.

Hundar är mitt liv, det jag är absolut mest intresserad av.

Men det finns ingen tid för det.

Jag har ingen tid att aktivera henne, leka med henne och sköta om henne som jag borde.

Vi bara är.

Det känns som att allt jag gör är klagar på pojken, men det är inte pojken. Det är trotsen.

Jag har en underbar pojke.

Han är jättesnäll och lyssnar i vanliga fall. Han är förståndig och snäll och han försöker vara duktig. Han vill visa att han kan. Han säger ofta och mycket att han tycker om en . Han är mysig och kramas mycket. Varje morgon klättrar han över från sin säng och kryper in under mitt täcke och trängs på min kudde. Han är verkligen underbar. Men varför kan det inte vara så jämt?

Varför måste det vara så mycket bråk så att det överskuggar allt det bra?

Vem är den dumma jäveln som kommit på treårstrotsen?

"Mamma, ja ha målat"

Tack och lov var det falsk alarm.