Ja nu har vi då fått ihop sängen och städat och donat och sånt...före och efterbilder kommer när det är helt klart. Nu hann vi inte mer, för pojken vartt helt övertrött och var tvungen att gå och lägga sig och sova.

Nu är det väl bara tv som återstår av kvällen, och hunden måste ut oxå förståss...Sen SEN är det nyårsafton när vi vaknar och

"Pi Äj Ar Ty Why?

Because i gotta!" (the mask)

Var tvungen att gå och kolla hur det gick med sängen, så stod han där och skruvade på sig och kliade i skallen.

Muttrarna som satt fast i sängen passade inte skruvarna han hade köpt, så han tänkte åka iväg och byta sa han."Men kan du inte ta muttrarna du köpte tillsammans med skruvarna då?"

-"eh...Jo det kan man ju..."

HA!Hahahaha...så underbart, jag var tvungen att gå därifrån så jag inte skulle fnissa på mig, sötnos!

Vad var det jag sa, händig, inte sant? *host*

...jag har är underliga...

X:et ringde igår för att berätta en del.

Dels att han skulle flytta, men även att han har förlovat sig och ska troligtvis gifta sig till sommaren.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka och känna om det, jag grattade ju givetvis, och delar av mig är ju glad, men andra delar... Ja gör mig besviken.

Inte besviken på att han gått vidare, Nej tack och lov för det.

Han var ju som lite jobbig sådär i början när jag och Älskade just hade börjat träffas...

Nej det gör mig besviken, för att jag hade gått och hoppats i många år på att vi skulle knyta banden på riktigt, men han vägrade. Men nu har dom inte ens varit tillsammans i ett år så ska dom göra det.

Jag är helt på det klara att han kanske är mer kär i henne än vad han var i mig, men det är ändå lite andra misstankar som ligger och gror inom mig. Det är så mycket som har hänt på så kort tid som inte riktigt stämmer, men aja ska inte gå in på för mycket detaljer. Vill ju inte sprida en massa rykten som kanske inte är sanna.

Det jag menar är, att jag har varit lojal och "väntat" på honom så länge, offrat så mycket för honom, som ändå aldrig blev något. Ja, vi fick ju pojken, men det var inte så jag menade.

Mer att vi fick aldrig det DÄR, det som andra har. För att han inte ville.

Ja vad skulle jag nu säga?

Jo, att så många år känns så meningslösa, det var så mycket som var på hans villkor. Mitt liv hade kunnat se så annorlunda ut, om han bara hade sagt på en gång som det var, att han inte såg nån framtid för oss. Då hade vi kunnat gå vidare redan för många år sedan, men nu gjorde han ju inte det.

Det är inte så att jag är bitter och fortfarande hoppas på något, nej jag är glad att det tog slut nångång.

Men känslan av att ha kastat bort mitt liv på något, någon som ändå inte ville ha mig, finns där.

Mycket i livet kan göra ont, men det är nog inget som gör så ont än att få reda på att den man älskar mest inte älskar en tillbaka, och så var det, då.

Nu är det ju inte så längre jag har ju gått vidare, men det kan ändå göra ont fortfarande, känslan av att bli sviken.

Jag gav allt av mig till honom, men han gav mig inte så mycket som att ens säga som det var.

Nu lever jag med Gustav och har det så mycket bättre, jag mår så mycket bättre, men rädslan över att bli lurad har sattit sig där. Jag är skiträdd att han nåndag bara ska komma och säga "Nej jag älskar inte dig, det har jag inte gjort på många år."

Att jag ska kasta bort ytterliggare tid och energi från mitt liv på ingenting.

Visst det handlar om att kunna lita på varandra, men hur ska man kunna göra det? Jag kan inte veta vad han tänker och känner egentligen, han kan ju säga en sak, men mena en annan. Det vet man ju inte.

 Så känner jag ibland, motvilligt men känslorna kan man tyvärr inte styra över.

Ja då har vi varit iväg på på Jysk som jag sa, där köpte vi ben till min säng, bäddmadrass, lakan och örngott. Sen drog vi mot Rusta för att köpa en liten ekhylla som funnis i rustabladet, men såklart var den slut. Köpte då bara en åsna och katt som är med i Shrekfilmen åt pojken.

Egentligen tog det emot ganska rejält att köpa det idag.

 Jag tycker egentligen att han ska ha gjort sig förtjänt att få presenter bara sådär till vardags och det har han ju verkligen inte gjort idag.

Det har varit ett rent helvete.

Bara just innan vi skulle fara ut så fick jag tjata på han i en evighet för att han skulle ta på sig overallen, vilket han ändå inte gjorde.

Så vi fick vara två om att få på han den tillslut, kändes ju inte direkt skoj.

Men nej han ville ju så gärna ha den och han blev ju så glad i affären och så, dock vart det ju lite tjafs när vi kom hem och han märkte att den där katten inte kunde stå av sig själv, men det var nog för att han var hungrig och trött.

Dumt är det att man är sådär, jag vill ju ge han presenter, fick ju själv aldrig det annat än när jag fyllde år. Men man kan ju inte köpa sina barn även om det skulle vara väldans praktiskt må jag då säga.

Om jag ska vara ärlig så visst hoppas man ju att när man köper han något han vill ha att han ska visa lite tacksamhet efteråt och inte trotsa. Men det fungerar inte så, och jag är ju inte så naiv att jag TROR att det fungerar så. Men nånstans så hoppas jag ju ändå det.

Det är nog säkert mycket det som gör att han trotsar, att han är så bortskämd. Huvva...

Nu håller Min Älskade på att försöka få fast benen på min säng, men det verkar ju ta ett tag, han är ju så händig så... *harkel*

Får se om det blir nån säng ikväll...

Nu har jag fått hitkört lite av mina möbler, nu stod jag inte ut längre. Så jag ringde hemåt igår och hörde efter om dom ides göra det åt mig, så Farsan och Brorsan har varit hit för en stund sen och lämnat av min madrass, och två byråer. Nu kan man äntligen sova normalt och jag slipper ha mina kläder utspridda på stolar och i en massa högar.

Skönt.

För tyvärr verkar det ju som att vi blir kvar här lite längre än vi trodde, finns ju nämligen inga hus ute nu på Hemnet, helt dött...

Nu ska vi städa lite och sen fara till jysk och köpa en bred bäddmadrass, Pojken gjorde ju en olycka på i Älskades säng, så hanses madrass har vi fått slänga, men sen är det ju mysigare med en bred en så man slipper sprickan i mitten:-)

Hade vela lyxa till det helt med en ny säng oxå, men tycker inte att det finns så jättemånga snygga ute, och sen är jag lite snål oxå. Hade ju sparat en massa pengar som jag hade tänkte spendera på vårat kommande hus...

Fy fan vad jag hatar det här, förbannade jävla trotsålder. Vissa dagar som den här t.ex då har jag bara lust att lämna allt. Jag orkar fan inte med det här. Det är tjafs om varenda liten grej ibland, varenda sekund är tjafs, gnäll,tjat och skrik. Jag blir vansinnig.

Vanligtvis kan jag släppa allt och bli glad och uppmuntrande och ge han beröm när han slutat bråka, men när det är såna dar som idag, då kan jag inte vara glad. Jag bara orkar inte. Det är för mycket. Han kör slut på mig så jag vet inte vad jag ska göra, jag bara tappar det, totalt.

Jag och Gustav pratade igår om hur jobbigt det kan vara och vi kom väl överens om att jag ska bara försöka ta det lugnt. inte bli så arg, så jag gjorde ju det i morse, men då spårade ut värre än nånsin.

Varför är det såhär? Varför är trotsåldern så hemsk?

Jag får så fruktansvärt dåligt samvete över hur arg jag blir.

Jag klandrar mig själv, jag är världens sämsta mamma.

Hur får man stopp på det här?

Jag älskar ju honom så mycket, han är ju mitt allt, men samtidigt så finns det ingen som kan göra mig så arg.