Usch, Pappan skulle ju hämta pojken idag så jag ringde på morgonen och frågade när, fick till svar "på eftermiddagen nångång", så vi gick på stan och shoppade. På vägen hem ringde jag igen, då var det ett tag kvar sa han, då var klockan vid tre. Sen vid sex ringde jag ytterligare en gång för att höra om han var framme snart, men då var han en och en halvtimme bort. Vad arg och besviken jag blev, så respektlöst! Han kunde ju ha sagt på morgonen att det skulle ta hela dagen alternativt ringa och säga att han blir sen, men inget av det. Vi hade ju planerat att gå ut och äta, men det gick ju inte, occh sen var vi ju bjuden på fest som vi fick stressa iväg senare till.

Först ville jag inte fara på festen när det blev sådär, men for ändå, och det var roligt, verkligt jättetrevligt att träffa nytt folk! Dock spårade det ju ur som det alltid gör på fester sådär inför utgången, och som nykter är det ju lite sisådär, men jag vet ju hur jag själv är så... Nä det var jätteskoj, roliga människor!

Nu har Söt somnat på soffan och jag kan inte sova, saknar pojken redan, fick kämpa med tårarna när han for,usch dom här separationerna börjar verkligen bli jobbiga.