Ja och det var så mysigt, men missade ju Anna helt, men det var ju en del folk, inte übermycket men en del...Mycket roligt att se på oxå...

Jag fick mig en korsett iaf, men nja inte får man bra självförtroende direkt av att gå såhär två dar efter förlossningen och prova kläder, man är ju inte helt smal om man säger så. Men det blir bättre, men nu är det sit-ups som gäller!

När vi var nästan helt färdiga på stan och kikade till lite på Lillan i vagnen så tyckte jag hon såg gul ut, ÅNEJ! Då blev mamma och pappa oroliga och gick i rask takt till bb. Ont i höfterna hade jag, är ju inte van att gå så här mycket. Men dit kom vi.

Väl framme så tog bm ett blodprov och passade på att ta pku-testet oxå, sen kunde vi åka hem. Eller hem och hem vi for ut på Solbacken och handlade lite, och när vi är där så ringer dom från bb,  blodprovet visade 205 och dom får ha 280, så det var lugnt, nu behövde vi inte oroa oss mer *pustar ut*

Nu är vi hemma och jag har apont i rygg och höfter, Hjärtegull kräktes just ner Älskade, underbart:-P

Och han har just fått byta blöjor för första gången, motvilligt visserligen men han ska inte tro han kommer undan;-)

På Solbacken har jag handlat lite julklappar, och presenter till min Lenka så fyller tre på Torsdag, stora pojken! Undrar hur han kommer reagera när han får se lilltejejen? Längtar som en tok till helgen...

Ikväll blir det mys med ost och kex, samt att vi kanske smygvärmer lite glögg;-) Ska köpa Champagne i veckan, så kan vi få skåla att lilltejejen kommit, och Älskade får röka sin cigarr, haha...

Jo, ska korrigera lite Lillan vägde 3615 g och ingenting annat...

..Idag är det allmän uppvisning av den Nya Lilla, för vi ska på skyltsöndag. Och jag ska, förhoppningsvis hitta mig ett par gördeltrosor, sku nog vara skönt att ha något som håller in "degen" lite grann.

Ska bli fint att se allt det juliga, synd bara att det är så dassigt väder...

Klockan är fyra på natten och jag kan inte sova, har kämpat hela kvällen men nu ger jag upp. När dom andra två sötaste ligger och sover tänkte jag att jag kan väl passa på att uppdatera helgen som varit hittills.

Man blir ju så uppe i sig själv och sitt eget när man fått barn, så man kan knappt bry sig mindre om andra. Just nu är det bara vi som finns, alla andra föräldrar förstår nog vad jag menar.

Ja, Torsdag morgon började med att jag vaknade tidigt tidigt, kunde inte sova, jag fick förvärkar, som jag var osäkra på om det var det lr om det bara var jag som hoppades. Dom var onda men inte kraftiga direkt, inte så att dom hindrade mig från att göra något, men jag ville inte fara på skolan(undrar om jag kände på mig?). Tänkte dock att det var långt kvar än, men hoppades givetvis. Gustav for på jobbet och jag låg mest i soffan, och hängde en del på FL, framåt tolvtiden så la jag mig på soffan och vilade och bebis var helvild i magen. Sov till en tre nångång och då var det hellugnt efter det, besviken blev jag, ville ju så gärna att det skulle vara igång.

Framåt fyra började det så smått igen, och kom med en halvtimme till tjugo minuters mellanrum. Både min syster och min mor ringde och frågade om jag kännt av nått än, men eftresom att jag inte visste om det var nu så nekade jag. Vill ju inte skapa förhoppningar.

Ju mer kvällen led så blev dom tätare och tätare, Gustav frågade en gång: "Är du säker på att du inte ska föda?" Nej, svarade jag, det är länge kvar än. Ville ju inte oroa han och ej heller skapa för mycket förhoppningar, men nu började jag ana lite grann iaf. Han svarade "nja jag litar inte riktigt på dig..." Säkert var han rädd att jag skulle föda där och då.

Vid ett på natten kom dom med fem minuters mellanrum, då värmde jag vetekudden och tog två alvedon. Ville ju inte gärna åka in och få just det rådet och sen åka hem igen.

Och efter det lugnade det ner sig, det avtog inte men värkarna kom nu med tio minuters mellanrum.

Jag planerade timme för timme,"när klockan är tre, då ringer jag" och klockan blev tre, men jag tyckte ändå inte det var dags.

 "När klockan är fyra så ringer jag", Och ej heller då var jag redo, och så höll jag på. Vid fyra kom dom med åtta minuters mellanrum, och var nu rätt kraftiga, så jag tog en het dusch, men nu lugnade det inte ner sig. Dom blev kraftigare och kraftigare. Men på grund av att jag inte ville åka in för tidigt, så väntade jag tills Gustav vaknade.

Jag väckte han nångång med ett "Helvete!" och då kom han inrusande, men när jag sa att det var lugnt gick han och la sig igen.Och ja, han kan sova igenom precis vad gäller allt, och i det här läget ville jag faktiskt vara ensam, sköta det själv på något sätt.

När han då vaknade vid sex nångång var vissa värkar verkligen jobbiga. Han började undra om han skulle fara på jobbet, och det tyckte jag nog att han kunde, det är ju så nära hem ändå, det var ju bara att ringa..

När han gick ut med hunden så kom värkarna med sex minuters mellanrum, och från åtta till sex minuter från en värk till en annan? Ja kanske vi sku fara in bara för att kolla tänkte jag?

Jag var dock helt bombsäker på att vi inte sku få bäbis än på jättelänge. Men jag ringde...Bm tyckte dock det var bäst jag kom in eftersom att jag är omföderska och hållit på hela natten, så ja, det skulle ju bara ta en halvtimme tänkte jag sen kan Gustav fara på jobbet, far vi nu så behöver han ju inte komma in så sent var min tanke.

Så mellan halv sju och sju var vi där, vi lämnade givetvis allting hemma, jag sku ju lika snart hem!

Vi fick komma in på ett rum, där kurvan sku göras, men hon ville undersöka först, hon kände och kände och det tog en evighet...

"Livmodertappen är helt utplånad och...." Extremt lång paus, den längsta i mitt liv kändes det som.

"Du är öppen sex cm så vi skriver in dig på en gång"

Och här kunde jag inte hålla mig, jag vet inte vad det var, men jag började störtböla, och jag bölade och bölade!

Vilken lättnad, jag som inte trodde jag var öppen alls!

Allt blod som kommit under natten var jag helt säker på att det var slemproppen som släppte!

Så fick vi komma in på förlossningsrummet och jag bad Gustav fara hem och hämta grejorna. Bm sa flera ggr att "Idag ska ni få barn" men ändå kunde jag inte fatta, tidigast imorn tänkte jag, inte idag iaf, nej det kunde jag bara inte få in i min skalle.

Nå så då körde dom en kurva, och givetvis så tyckte jag att värkarna avtog med ens vi kom in på rummet, så jag trodde vi sku få åka hem igen, men dom kom tillbaka i full styrka bara efter en stund. Halvtimman kom och gick, och bm kände igen, men inget hade hänt. Hon startade syrgasen åt mig, men jag ville inte ha den riktigt än. Hon frågade om jag ville ha EDA, men nä det var inte outhärdligt så det fick vänta.

Jag har som dålig tidsuppfattning efter det här, men hon körde senare en till kurva och sa att "Har det inte hänt mycket mer än såhär, så tar vi hål på hinnorna." Men då bör jag nog bestämt mig om jag vill ha EDAN för värkarna blir kraftigare efter det och det kan gå så fort att jag inte hinner med att få den efteråt.

Så när kurvan var gjord kände hon igen, och då var jag bara öppen sju cm, så då tog hon hål på hinnorna, nej EDA ville jag inte ha men nu tog jag syrgasen iaf. Efter att hinnorna var tagna hände inte heller så mycket på ett tag, men sen fick jag två jättekraftiga värkar, dfet kändes som att barnet skulle komma ut genom magen, då ville bm VERKLIGEN att jag sku prova sterila kvaddlar, men det vägrade jag, hon frågade flera ggr, men nej jag var stenhård.

Nu frågade hon om EDA igen och nej jag skulle klara det hade jag bestämt mig, men när jag fick den tredje verkligen onda värken, då hade jag ingen kontroll alls över varken min andning lr min kropp, jag bara skrek rakt ut och svor "HELVETEEEEEEEEEE!!!!" efter den bad jag om EDA, hahaha...

 Så hon sprang iväg direkt och skulle förbereda, och nu kände jag mig extremt pinknödig, jag tänkte att "kan det vara? nej..."

Så jag gick på toa och halvägs dit, en till värk som gjorde så satans ont, men jag klarade inte att ta den ståendes, så mitt i värken sprang jag till toastolen.

 Och när jag satte mig kände jag, "Jäklar nu måste jag bajsa"!

 Och då visste jag precis "Ring efter dom, jag har krystvärkar", sa jag helt kolugn.

Men han måste ha blitt helt förvirrad för han gick bara fram och tillbaka i rummet "ring efter dom, lr spring och hämta dom för nu vill jag krysta", jag vet inte hur många gggr jag sa det innan det gick in i skallen på han men dom kom iaf tillslut.

 Dom frågade hur jag kände det och jag sa att jag har nog krystvärkar för jag vill bajsa, och just då...

INGENTING -som borta var det.

Så jag tog mig till sängen... inga värkar, men jäklar i sängen kom dom tillbaka.

Och jag säger då det, när man har krystvärkar så krystar man, spelar ingen roll om man ska lr får, kroppen gör det helt mot ens vilja.

Men hon kände på mig, och givetvis var jag inte öppen helt än.

Jag fick INTE krysta, och det är lättare sagt än gjort det, jag tog syrgasen och andades allt vad jag kunde, och nöp den andra bms hand.

 När jag hade fått tre krystvärkar lr nått, så kände hon och sa att jag sku vänta ut den här och när nästa kommer skulle jag få krysta.

Och då när jag fick "tillstånd" blev allt så mycket lättare, jag kunde slappna av mellan värkarna och när värken kom så väntade jag tills den blev stark nog och jag kände att jag fick kraft att krysta.

 På trede krystvärken så kom hon!

Jag satte mig upp med en gång och sa "Det blev en flicka!"

"Vad liten!,Ska hon va så där liten?!!"

 Men nej än en gång så hade jag fått ett stort barn ansåg dom, men hon såg ju så liten ut, alldeles för lite tyckte jag. Men det var hon då absolut inte.

Efter det torkade dom av henne lite och kollade och sen fick jag upp hon på mitt bröst.

Jag hade inte spruckit nåntiong och allt hade hänt så fort, 10.25 var hon ute, det var inte många timmar på förlossningen alls det.

Efter det låg jag med exytrema skakningar i hela kroppen, ja minst en timme iaf, och sen så duschade jag och vi mätte och vägde henne och hon fick på sig kläder.

Hon var 51 cm lång och vägde 3650 g, men vi fick inget papper lr nånting på det, konstigt! Tur att man hade det i huvudet iaf, menh ade varit skönt att ha det på pränt så att man inte kommer ihåg fel:-(

Vid ett fick vi komma in på vårat rum på bb, Flickan mådde bra och jag mådde bra, förutom jäkligt öm då...

Vi satt och läste ett tag. Slumrade mellan tre och fyra nångång, då var det dags för middag. Och nu var vi redigt less, vi ville hem på en gång, så vi frågade om det var okej, och bebis undersöktes och magen min klämdes på och allt var bra, så nästan precis sex timmar efter att hon var född så åkte vi hem. Och det var så skönt att vara hemma.

Tiden har stått stilla här...

Kan tillägga att när jag väntade sonen så gick jag tio dar över tiden, dan innan han kom vräkte det ner snö och på söndagen när han kom, var det klart väder hela dagen och var så vackert. Efter det har jag varit övertygad om att han bara väntade dom sista dagarna på att snön sku komma.

Men flickelickan här, hon kunde inte vänta på nå klart väder, nej här är det ju risk att snön tinar bort på en gång, så när det väl hade börjat snöa så kände hon att det var väl bäst att passa på.

 Så två dar innan bf började det snöa på morgonsidan(ungefär där värkarna tätnade) och hela resten av den dagen. Så båda mina barn, gillar snö:-)