Nu har jag just lagt pojken, om han inte ligger kvar och somnar så kommer jag bryta ihop känns det som.

Det har verkligen inte varit en underbar dag, ikväll har han varit precis överallt och bråkat.

Nu är jag så trött och slut.

Gossen skulle på sin treårskontroll idag men det missade jag helt, typiskt...

Morgonen hade börjat lugnt och jag förklarade för pojken att han skulle vara snäll och klä på sig och inte bråka som igår. För gör han så får han inte se nån film alls idag. Och det verkade han förstå.

Men såklart blev det samma som igår om inte ännu värre, och mitt i allt, när Lillan skriker och han bråkar,skriker, härjar så ringer telefon. Ja det var ju från bvc och hon undrade vart jag var.

Ja det var pojkens tid det, jag som trodde att det bara var lillan som skulle dit idag. Ja så då fick vi boka om då.

Bad om en tid på eftermiddagen nästa gång, för jag hinner aldrig det här, jag orkar inte. Men nej det gick ju givetvis inte. Jaha...*suck*

Och sen stressa ut, först med hunden, men jag insåg att jag inte skulle hinna, så hon fick bara göra sina behov och sen fick jag springa upp med hon. Sen iväg på bvc, han bara precis dit i tid.

Nu när vi börjat med ersättningen så växer hon lite bättre, men hon verkar vara en sån som växer sakta. Men nu väger hon lika mycket som när pojken föddes, och hon är en och en halv månad!!

Känns lite konstigt, haha...

Nåja, Jag vet inte vad jag ska göra när det blir så här. Jag var helt gråtfärdig när jag gick hem från bvc, vissa dagar är så hemska.

Jag har provat allt, muta han med godis, hota att ta bort hans leksaker, klä på han mot hans vilja, och tidigare har det varit si och så med det där. När det har varit som värst har jag bara hotat med att jag klär på han iallafall om han inte gör det själv och det har funkat.

Men nu går inte ens det.

 Nu skrattar han bara när jag gör det och det har blivit som en slags lek för honomn. Det gör ju det hela ännu jobbigare, när man är så arg så  man kokar och ändå försöker behålla lugnet så skrattar han dessutom.

Jag vet att det inte är så men det känns som ett hån. Han är alldeles för lite för det, han tycker ju bara att det är kul.

Men det är inte kul för mig.

När vi kom hem har då suttit på soffan och varit "som vanligt" tack och lov. Och då är han verkligen så mysig, han pratar med en och berättar saker och det är så härligt, varför måste trotsåldern finnas, varför?

Imorn ska jag bm för återbesök efter förlossningen, men nu vill jag inte ha det här bråket nå mer, så Älskade får komma hem från jobbet då. Det är ändå sista dagen jag har pojken innan han far till sin pappa och då vill jag inte ha bråk.