Så har han blivit beordrad övertid, så då vart det ingen promenad lr ens middag tillsammans idag.

...Typiskt när man då tänker, att äntligen kan jag verkligen ta mig en riktig promenad( lr powerwalk lr vad man då vill kalla det), Så är det alldeles glashalt ute.

Var ju inte givande direkt. Man kan ju knappt gå utan att halka o slå hjälsche.

Tänkte att jag tar den vanliga promenaden,vid älven borde det ju inte vara halt, men tjo pyttsan tacka för det!

Halare än halastvar det där så jag fick vika av och gå hem istället. Men åh!

Ingen idé att fara runt elljusspåret heller antar jag, Älskade har ju bara skateskidor och han lär väl knappt ta sig framåt i spåret när det är så halt, det är ju ingen fästvalla på dom.

Mina skidor har ju sandpapper under så jag skulle kunna klättra lodrätt uppför en glasruta om jag så ville(lr kanske inte). Och jag har verkligen ingen lust att åka ensam, mörkrädd som man är...

Får väl halka i väg på en till promenad när han kommer hem då istället.

Såg på klockan 05.37 sist då väckar-klocke-lampan började lysa, så jag drog täcket över huvudet och låg där och sniffade på lillan ett bra tag till. Måste somnat före 06.04 ändå,för då lyser hundra-watts-lampan i full gas och det där förbannade havsljudet sätter igång.

 Och jag hörde inte ens när Älskade for på jobbet, vaknade av att lillan knösta just före tio istället.

Det var ju bra det iaf, hade inte varit nån höjdare om jag sovit bort hela dagen och vänt dygnet. Det är jag nämligen proffs på, inte för att det är något att skryta om, tvärtom. Jag blir istället vrål-impade på dom som är morgonpigga, dom måste fan vara lyckliga. Eller ja, kanske inte dom då som vaknar klockan två på natten och inte kan somna om, men sisådär klockan sex-sju hade ju varit lagomt...

Mjaha, så då sitter man ju  här vid datorn igen, klockan fyra i morse lämnade jag den sist,  känns som att jag suttit här hela tiden...varför egentligen...

Måste ta mig ut på promenad snart, hade varit skönt om jag haft vagnen men den är ju kvar i bilen såklart. Ides inte lyfta ur den igårkväll, så den fick vara.

Så då får jag ta hon i selen, och nog går det ju bra, hon väger ju ingenting, men ändå som skönare med vagn på nå sätt.

Då kan man klä sig som man vill oxå. Nu måste jag ha den där dunderfula Didrikssonsjackan istället, ogillar skarpt sportjackor. Måste bara få bort minst fem av dom där extrakilona jag har så jag kan ha min fina gråa ulljacka, som Älskade däremot för övrigt tycker är apful.

Ringde och pratade med X.et för en stund sen om pojkens magproblem och om hans trots. Och det var faktiskt lite skönt att höra att det kanske inte är bara mitt fel att det är ett helvete det här med påklädningen. Jag har faktiskt trott att x.et inte haft något problem med detta, för han är ju lugnet själv. Men det var samma för han. Så då kan jag slappna av lite och inte bara belasta mig själv för det.

Har kännt hela tiden att det är mitt fel, att om jag bara var lite lugnare och inte i sinne så skulle det inte vara lika bråkigt. Men uppenbarligen så spelar det ingen roll.

Han visste inte heller nån råd om vad man sku göra, men jag bad han fråga på dagis, dom kanske vet nått trix.

Det går över med tiden jag vet, men hur ska man stå ut tills dess?

Det ska ju vara roligt att gå ut, men nu stannar man hellre inne, det är bara jobbigt när det bara är bråk hela tiden.

Nå, hörde gossen prata i bakrunden, skönt, men visst saknade jag honom lite mer då. Men där var han som vanligt.

Fick även reda på igår att det hänt en jättehemsk grej med x.ets fästmös ena häst, och jag har inte kunnat sluta tänka på det sen dess. Det var så fruktansvärt.

Så jag beklagade även det. Kände mig lite dum efteråt,vet inte varför, själv hade man ju blivit glad om nån brytt sig. Men känns ju lite som att jag inte ska ha med det att göra. Nåja. Hade nog kännt mig ännu dummare om jag inte sagt något fast jag vetat.

Har nu Lillan här utmed mig i bilbarnstolen, lite gnällig sådär, spottar ut tutten hela tiden. Men nu har vi börjat se ljuset i tunneln. Fram till nu har hon ju bara varit missnöjd all vaken tid. Men ibland kan hon faktiskt ligga och "prata" och "skoja" en liten stund iaf. Så det går framåt.

Kan inte sova.

Har varit hög på både socker och koffein efter besöket hos mor, så det har ju gjort sitt till ikväll. Så jag har nu suttit uppe sent och löst korsord och slötittat på Criminal minds och CSI, men beslutade sen för att gå och lägga mig.

Men nånting kändes fel och konstigt när jag kom in i sovrummet.

Allt var så tyst.

Och då kom jag på vad som fattades...Pojken.

När han sover snarkar han vanligtvis som tre fullvuxna skogshuggare, så han hörs nämligen. En hel del.

 När Älskade ljudar måttligt så kan jag bli jätteirriterad och inte kunna somna. Men när gossen låter så är det bara rogivande, utom då förståss när han ligger klossmot örat, då kan det störa bara liiite.

Men annars så....det är väl för att man kan slappna av för att man hör ju att han andas, att han fortfarande lever.

Jag vet, han är ju tre år och PSD ska ju definitivt inte utgöra nån risk, men ändå oroar man ju sig. Ens största skräck är ju att något skulle hända honom.

Nå, och nu  kan jag inte sova.

Tänker på imorn, då är det bara jag och tösen, och det har det inte varit sen ett tag innan jul.

Känns så tomt.

Ingen som väcker en på morgonen, ingen att äta frukost med, ingen att prata med, ingen att härja och bråka med.

Bara jag och hon.

Och så kommer det vara i två veckor till.

TVÅ VECKOR?!!

Hur ska jag klara det.

Vad har jag gett mig in på? Jag vet att det nog blir bäst för pojken såhär, mindre hattigt och så. Men jag saknar han så mycket redan hur ska jag klara det i två veckor till?

Har så dåligt samvete just nu över hur mycket jag kan gnälla när han är här, att det är så jobbigt med all trots, men att sakna han är värre.

Så mycket värre.

Sista dagarna har jag varit så slutkörd och verkligen kännt att jag behöver få lite lugn och ro. Men jag vill inte. Spelar ingen roll att det är jobbigt ibland, bara han är här, med mig.

Vill inte ha det såhär.